Lösningen på alla dina problem

Det oändliga zoomobjektivet eller mikroskopet finns tyvärr inte. Och därför kan man inte analysera precis allting. Men det finns planer och nivåer som är tillgängliga för oss och som man kan lära sig mycket av om man lär sig att identifiera gränserna och ha rätt fokus. Teoretiskt sett så går allting att dela upp och även sätta ihop. Vad är viktigast - att zooma in eller zooma ut? Här följer en långsökt förklaring över ett litet och viktigt budskap.

(inte lösningen på alla dina problem, men ännu en pusselbit värd att tänka på)

Jag tror att det finns recept för precis allting i världen, men eftersom inte allting går att att mäta,väga eller kontrollera, samt att det finns oförutsägbara och oförklarliga förändringar och avvikande mönster i projekt och skeenden så brister ibland de olika systemen som finns för att upprätthålla och förutse de mål man är ute efter. Men... om man skaffar sig tillräckligt med information om någonting så har man ändå ett försprång och på så vis underlättar det att komma i mål - oavsett vad det handlar om.

En teori jag grubblat över länge tänker jag nu presentera och för att få mig själv förstådd (för mig själv) tänkte jag använda mig av min stora passion - FILMSKAPANDE - för att förklara.

I följande exempel kan du byta ut beståndsdelarna mot det du själv tampas med i nuläget.

Ex om jag säger:
MÅLET är att FÖRDUBBLA INKOMSTEN och en av BESTÅNDSDELARNA är MIN MÅNADSBUDGET så kan du ändra de orden till passande ord inom ditt ämne:

Ex: MÅLET är att GÅ NER 10KG I VIKT och en av BESTÅNDSDELARNA är MIN FRUKOST.


Jag har skrivit oändliga små (och stora) ARTIKLAR och MISSION STATEMENTS för privat bruk (någonting som jag rekommenderar för alla som vill hålla hjärnan i form) och detta inlägg är delvis taget ur en sådan:

HAR SVENSK FILM "APPROACH ANXIETY"?

Tankar om biobesökarens relation till film i Sverige

(EN TEORETISK GUIDE)

av

Felipe Rebolledo

UTDRAG:

Alla som på något sätt intresserat sig för film eller storytelling borde redan känna till treaktsstrukturen, vilket bygger på den enkla principen: början (födelse), mitten (livet) och slutet (döden). Det finns kända varianter och redan oändligt med material som går in i detalj för att förklara varför och hur man bäst applicerar detta tankesätt på berättandets olika konstformer. Men all tillgänglig information och teknik missar en vital del – själva kundens upplevelse, biobesökarens egna tre akter som startar före och utanför biodukens ramar. Detta tankesätt är någonting som generellt saknas inom svensk film och tv om man t ex jämför med ”Hollywood”. Detta bör uppmärksammas och grävas djupare i då biopubliken och tv-tittare i Sverige ofta väljer att se på utlandsproducerat material och väljer bort inhemskt. Målet är att stärka konceptet och ryktet om svensk film utan gå emot vad det är idag. Det är inte någon radikal förändring som måste ske, utan simpel evolution.

Det som följer är relevanta iaktagelser och tankar som är värda att tänka på när det gäller filmproduktion och alla dess olika stadier, från brainstorming och manus till trailern och DVD menyn.

_____________________________________________

UTDRAG:

Övergripande koncept/huvudmål: En framgångsrik biofilm.

Centralt koncept/produkt/större delmål: Produktionen av en långfilm.

Exempel på en potentiell vinstgivande genre:

FANTASY: Fantasifulla berättelser som vågar bryta mot bl.a. fysikens lagar, slänga in magi och som på ytan är fullkomligt orealistiska, men som egentligen står för och är en metafor och ett budskap om livet som människa på jorden och som när det görs rätt lyckas träffa publiken på ett undermedvetet plan som lämnar ett starkt emotionellt avtryck.

(Detta kan delas upp i oändliga delmål, t ex: DELMÅL 1: manus / DELMÅL 2: sätta ihop team / DELMÅL 3: finansiering o.s.v)

_____________________________________________

So far so good! I Sverige görs kvalitetsfilm i bemärkelsen; bra foto, bra klippning, bra musik, bra effekter, bra dialog, bra karaktärer o.s.v. Men... Och ett stort men. Filmernas framgång brister inte p.g.a. produktionen utan p.g.a. vad som sker utanför produktionens ramar. Redan från manusstadiet och val av tema till presentationen och anstiftan till allmänt surr (engelskans buzz).

Det jag vill ha sagt är: lösningen ligger inte i första hand i själva filmerna eller filmskapandet utan i presentationen.

Utan att gå in i för mycket detalj så skall jag försöka sammanfatta min poäng:

Om det finns ett problem eller mål som man vill uppnå så ta ett steg tillbaka, eller zooma ut. Vad ligger precis utanför eller innanför där ditt fokus hittills har legat? Vad är nästa steg eller steget före?

Majoriteten av ditt liv och dina system har du troligen skapat omedvetet och de sitter nu i ditt undermedvetna. Genom att koppla in någonting större och viktigare och göra huvudmålet till ett delmål så automatiseras den nya processen åt dig.


Bredda ditt spektrum... Som företag... Som privatperson... Som medmänniska...

Det handlar inte om att sluta röka, det handlar om att ha en hälsosam livsstil.
Det handlar inte om att kräva högre lön, det handlar om att värdera sitt arbete.
Det handlar inte om att leta efter och kräva kärlek, det handlar om att älska ovillkorligt.

Nattligt filosoferande

Efter några inlägg insåg jag att jag inte riktigt presenterat mig. Istället för ett tråkigt cv så följer här några rader om sådant jag brukar gå runt och tänka på.

Folk identifierar sig väldigt ofta med sitt utseende, sina ägodelar och sin historia, vilket gör att de glömmer av sin essens, personen dem är innuti, på riktigt och även strävar efter att bli. Det tycker jag är mycket viktigare än ytan folk jobbar så hårt på för att andra skall se.

Om man tänker efter så spelar folk olika roller hela tiden (vilket är helt okej), men det som inte är okej är att spela en roll som man inte är, utan låtsas vara. Jag t ex är son, bror, kollega, vän, konsult, frilansare, anställd, artist, kusin, student m.m. och jag hoppar in i de olika rollerna beroende på situation. Jag är fortfarande mig själv hela tiden, men kalibrerar mitt sätt för att det skall passa och bli optimalt för båda parter. Hemma t ex prioriterar jag familjens välgång och gemenskap framför tävling, medan jag i sportsyfte prioriterar säkerhet och att ha kul (och vinna).

Visst lever alla under olika principer men hur många lever efter fasta principer? Om min favoritfärg är rosa, varför skall jag säga att det är svart om någon frågar mig? Varför vända kappan efter vinden? Förr eller senare släpper man ändå in (eller blockar) personen i sitt liv och då blottas ens sanna jag ändå. Eller så kan man starta med lögner och sedan leva med att dölja lögnerna med mer lögner.

Alla har mist någon och alla har varit kära (åtminstone tyckt om någon) och fått sitt hjärta krossat, alla har blött någon gång och alla har blivit illa behandlade någon eller flera gånger i sitt liv. Alla har en historia. Men den är inte så unik som du kanske tror. Vi är alla rädda för och strävar efter samma saker. Vi har olika vägar för att nå dessa saker och även olika betäckningar/namn. Men i grund och botten vill vi alla bli accepterade, älskade, ha kul, bli erkända och känna oss trygga/säkra. Vi vill även ha adrenalinkickar och bli överraskade. Vi ogillar orättvisa och vill hjälpa till. Men här är kruxet: vad vi vill och vad vi kan spelar nästan ingen roll alls. Det är vad vi gör som i slutändan betyder någonting. Till och med om man misslyckas med någonting så har man ju i-alla-fall lärt sig ett sätt att inte göra det på och på så sätt ökat chanserna för att lyckas. Det är den som ger upp som verkligen förlorar. Alla bra filmer och böcker, personerna vi ser upp till och meningarna som våra föräldrar upprepat år efter år är de samma:

"Tro på dig själv / var dig själv / ge aldrig upp", osv...

Men varför arbetar folk så hårt på att bygga upp en mur och bara ge sken av vilka de är?

För att vi inte vill bli sårade! Men tänk efter... Vad gör dig till den du är idag? Om du lyckats med någonting oerhört bra i livet trots motgångar... så har du fel. Du lyckades PÅ GRUND AV motgångarna. Det är så naturen, livet, människan och universum fungerar. Det som inte dödar dig, härdar dig. Så varför så rädd att bli sårad? Eller utnyttjad? Enligt min mening så har principfasta människor egentligen ingenting att vara rädd för. Eller är man såpass lättlurad att någon annan kan få en att gå emot sig själv? Been there, done that. Och... jag lärde mig. Så nu vet man bättre, man är härdad. Men det betyder inte att man aldrig mer skall våga släppa in folk i sitt liv, eller behöva vänta på rätt tillfälle, för tillällen kommer inte av sig själv (för det mesta). De skapas. Av dig!

Googla chakra | chi | third eye |

Här kommer något som många ogillar, men... vi har inte kontroll över någonting. Så varför vänta på att ha kontroll över en situation när man egentligen aldrig kan ha det. Du kan inte kontrollera andra människor, vädret, ekonomin eller vad folk tycker om dig osv. Du kan endast kontrollera en sak. Dina känslor! och tråkigt nog så fungerar majoriteten tvärtom. Deras känslor kontrollerar dem. Det är därför folk för det mesta röker, dricker alkohol, har sex, slåss, skriker, gråter, skrattar osv. Men tänkt om det vore tvärtom, att du kontrollerar dina känslor, så även om en bil kör förbi dig när det spöregnat och du blir helt blöt så skrattar du åt det. Varför tror du dig ha rätt att vara sur resten av dagen och skälla på allt och alla? Det har du inte. Tänk om du kunde skratta åt hela grejen istället. Eller om en vän missbrukat ditt förtroende. Varför planera hämnd och sänka sig till den nivån. Varför inte bara dra sig undan eller konfrontera personen, förlåta, lära personen och ge en ny chans eller bara kanske fråga en ny fråga och försöka förstå bättre? Hur ofta hoppar du ur dina egna skor?

Våra känslor är luriga och egentligen bara elektromagnetiska impluser och kemiska reaktioner i hjärnan och kroppen. Så, varför inte må bra jämt? Varför inte vara glad även när det går skit? Tänk dig ett liv utan impulsköp som du senare ångrar, ord du ångrar du sagt m.m.

Jag försöker leva efter dessa principer och jag dras till likasinnade. Jag tycker om att tänka och kan ha timlånga roliga och tråkiga diskussioner kring vilket ämne som helst. Barnasinnet är kvar hos mig och även hos dig, vi kan alla vara lika roliga, smarta, sexiga och passionerade som vi vill. Det gäller bara att släppa på spärrarna och släppa fram sitt riktiga jag. Ingen vill må dåligt och ingen vill egentligen få någon annan att må dåligt heller.

Några visdomsord som jag själv försöker påminna mig om dygnet runt...
Livet är för kort för att lalla runt. Gör bara saker som betyder något. Och våga aldrig ändra på dig - utvecklas! Alla du stöter på i livet är dina lärare.

Är du rädd för döden?

Jag har upplevt fruktansvärda olyckor, misshandel, våldtäkter, nekrofili, självmord, mord, tortyr och krig. Jag har dött multipla gånger och jag har dödat. Det har du också gjort.


När jag var liten tittade jag på skräckfilmer i smyg och sedan fick jag mardrömmar i veckor. Inte nog med att jag var sömngångare så var jag nu vettskrämd och trodde att hajen var ute efter mig på nätterna. Med tårfyllda ögon och gråt i halsen sprang jag in "sovandes" till mammas rum och sa att hajen var ute på gatan och att han letade efter mig. Det samma hände när jag såg en av Stålmannen filmerna som inte ens är skrämmande. Eller är den det? Då tyckte jag det. Idag kan jag med munnen fylld med varma popcorn sitta på bio och le medan någon blir torterad i en av Saw filmerna.

När vi tittar på tv, läser en bok eller spelar spel så upplever vi dessa trauman i fantasin och oavsett om vi tycker om dem eller inte så blir de en vanligare bild för våra sinnen varje gång vi utsetts för dem. Långsamt håller vi på att bli okänsliggjorda. Vissa mer eller mindre än resten av oss.

Jag är i stort sett emot våld, men jag är helt för våld på tv så länge berättaren tar ansvar för våldet och visar konsekvenserna eller åtminstone målar upp en uppenbart artificiell och distanserad bild som när Tom & Jerry slår på varandra dygnet runt.

Quentin Tarantino säger det bäst.

"Movies don't create psychos.
Movies make psychos more creative"

- Billy Loomis, Scream (1996)

Jag vill inte predika om hur svårt barnen i Afrika har det, krigen i Mellanöstern eller djurens rätt. Men jag vill uppmana till att bli lite mer medveten om hur du registrerar ditt eget tv-tittande. Varför tittar man hellre bort när man ser någonting hemskt på tv bara för att det står "autentiska bilder"? Varför inte samma reaktion när man tittar på en actionfilm där oskyldiga "by-standers" blir skjutna? Dem har också känslor, familj och de hade en framtid. Det är värt att lägga en tanke på dessa oskyldiga offer som oavsiktligt skadas - de representerar en stor del av levande varelser där ute som möter samma öden.

Censuren - tror jag - har tappat sitt värde. Åldern är heller inte något bra mätsystem för hur mogen, mottaglig och resonabel man är som person. Det är olika för varje enskild individ. Om du har barn så tänk redan där på att du kan styra hur mycket våld som förekommer i barnets värld. Fantasin är en stor del av vår värld. Att försöka skydda eller spärra andra från att se opassande "material" är inte alltid det mest lyckade. Satsa hellre på att lära ut, utbilda och skapa förstånd kring ämnet och innehållet.


Hur många mord har du sett eller tagit del av? Bli medveten om att du är med och skapar normen för vad som accepteras i världen. Filmer är väldigt mäktiga. Publiken är mäktigare. Jag tycker att det är fritt fram att titta på sjuka och störda filmer, men låt dig inte luras av hur vanligt det är med våld på tv, det är inte eller borde inte vara vanligt i verkliga världen. Låt det åtminstone inte bli vanligt i din värld. Våga känna och våga reagera.

Dagens Outfit | Svart läder & nitar

"I am not complete."

-EDWARD SCISSORHANDS

Spelad av JOHNY DEPP
Regisserad av TIM BURTON

En av mina favoritfilmer. Mästerlig på alla sätt. Först skriven som en musikal. Inspirerad av en teckning Tim Burton själv målat som tonåring. Tom Cruise, Jim Carrey och Robert Downey Jr. som tänkta skådespelare. Slutligen blev det Johny Depp som gick ner 11kg och fick kliva in i rollen som Edward.

För er som inte sett den här filmen - köp den nu. Nej, inte hyra eller låna! Den här filmen förtjänar att stå väl synligt hemma hos dig och bli sedd minst några gånger i månaden. Speciellt under vintertid.

Edward Scissorhands (1990)

Det är en saga som berättar historien om Edward, en nästan fullkomligt skapad människa som har saxar istället för händer eftersom hans skapare dör precis innan han hinner ge honom händer. Isolerad från omvärlden lever han ensam i ett gammalt slott som står högst upp på en kulle, ända tills sminkförsäljaren Peg dyker upp och välkomnar honom hem till sig själv. Till en början blir Edward älskad av alla i samhället, men snart vänder tillvaron inte bara för honom, men för alla i hans närhet, speciellt Kim (Pegs dotter) som slås av kärlekens dilemma.

En annorlunda tolkning a Frankenstein's Monster där (som vanligt av Tim Burton) det färggranna och välkomnande visar sig dölja flera lager av mörker och det som först är främmande och skrämmande döljer det finaste och bästa av mänskligheten.

Jag tycker si och du tycker så

Varför älskar och ogillar vi olika saker?  Smaker, låtar, filmer, hobbys och allt annat möjligt. Var, hur och när startar våra intressen och vad matar och håller de olika idéerna vid liv? Hur blir man av med ohälsosamma idéer?

I de olika filmskolor jag studerat så har det märkts tydligt vad folk tycker om och inte. Det finns alltid någon som avgudar en film som någon annan hatar. Personligen har jag olika kriterier för vad en bra film skall vara, men det ändras beroende på genre, produktionsland och annat. T ex: en svensk film är jag medveten om att den inte har lika stor budget som en amerikansk motsvarighet så redan där sänker jag ribban lite. I en tecknad film kan man acceptera vissa ologiska handlingar, som när en karaktär mitt under fara istället för att sätta sig i ett hörn och lipa börjar sjunga istället. I actionfilmer så är det i stort sett accepterat att om två cyklar krockar så sprängs dem. Det finns en genre som jag har lite svårt för nämligen intern drama – filmer som jag brukar beskriva: den handlar om ingenting. Ofta är dessa filmer baserade på böcker vars huvudperson letar efter sig själv. På det yttre planet så händer det inte mycket och det är de små nyanserna av iakttagelse och förändring hos karaktären som är det viktiga. Jag har tidigare haft väldigt svårt för svart/vit film och speciellt filmer med extremt långsamt berättande.

Åter till min frågeställning: Varför tycker jag i synnerhet och vi i allmänhet som vi gör? När startar dessa preferenser och hur skapas de?

Annie Murphy Paul har studerat bebisar medan de fortfarande legat i mammans mage.

Hon förklarar att man börjar lära sig saker långt före födseln och när man väl föds så har vi redan viss kunskap och preferenser – ens personlighet har redan börjat utvecklas (utöver genarvet).

Vi vet ju också hur reklam fungerar. Neuro association – man tar någonting som vi redan gillar och så skapar man en länk mellan objektet och en produkt. Voila! Med tillräckligt mycket repetition så har man skapat en association mellan något känt och något tidigare okänt. Nu finns en fysiskt närliggande länk mellan våra hjärnceller som kommer att påminna oss om produkten bara vi tänker på det första objektet.

(Jag vet, vi är alla smarta och vi faller inte för reklam.) Men, hur kommer det sig då att du tycker om sådant du tycker om? När och hur och vem introducerade det för dig? Var det någon du redan gillade eller ogillade? Var det under en period som du var glad och mottaglig eller arg och med taggarna utåt? Reklam sker inte bara på tv (eller spotify). Det sker hela tiden. Kläderna du har på dig är reklam – någonting som du projicerar utåt, någonting som mycket eller lite kommer att associeras med dig. Dina idéer och tankar, attityder och värderingar kommer från någonstans. Och du gör reklam för dem varje gång du yttrar dig (eller inte). De som redan tycker om dig tenderar att hålla med dig och tycka mer som dig än de som inte tycker om eller ens känner dig.

Mitt argument är detta: du vet vem du är och vad du tycker om, hur du fungerar och vad du gör. Detta har du bestämt helt själv. Eller? För om inte, är det inte dags att sätta sig ner och kanske renovera lite i hjärnkontoret. Kanske radera preferenser och tankar som lät lockande och fungerade under en tidigare period i ditt liv, men som just nu inte alls gynnar dig.

Jag tror att vi redan innan födseln kommer smått programmerade med en gilla/ogilla-lista och resten av ens liv så sitter hjärnan och länkar ihop smaker, saker, idéer och ting omedvetet. Det är först när man blir medveten om sin egen makt över sig själv som man kan gå in och länka ihop saker medvetet.

Ett simplifierat exempel: i gymnasiet fanns det några killar och tjejer som var mer populära än andra och några som var riktigt impopulära (samt vissa som man inte ens visste existerade.) Jag ville vara en av de populära och lärde mig då omedvetet att härma dem. Det var inget medvetet val. Långsamt började jag klä mig lite mer som dem, prata lite mer som dem och lyssna på musiken som dem lyssnade på mm. Inget fel med detta. Man blir som man umgås. Men idag, lite över tio år senare lever vissa av dessa egenskaper kvar och till viss del bromsar dem mig från att utvecklas i den riktning jag själv valt. Då är frågan: är detta en del av min personlighet och förlorar jag någonting på att radera det eller är det en mindre aspekt av min gamla personlighet som jag inte behöver idag?

Det tål att tänkas på och med kunskap om hur ens intressen skapas (långt före man själv blir medveten om dem) tycker jag att det är guld värt att veta att man kan programmera om sig själv för att bli en person som gynnar sig själv och de omkring en bättre.

Har du någonting som dina kompisar eller kollegor, din familj eller den lilla rösten i ditt egna huvud säger till dig att någonting du gör är fel så är det troligen någonting som missgynnar dig i längden? Någonting som du snappade upp för länge sedan och såg som någonting positivt men som idag är negativt. Bli medveten om detta och bränn bron/länken.

"Pappa sa att jag var en förlorare..."
- Rocky Balboa

För örigt så är det detta man menar med CHARACTER FLAW/KARAKTÄRSBRIST när man pratar manus/film och är ett av elementen som gör karaktärer levande, tredimensionella och som ger publiken tillfredsställelse i slutet av filmen när karaktären lär sig att ge upp den. Ofta kan det vara det man mest identifierar sig med, det man gjort sig "känd" på.

Så, svart/vit film, här kommer jag!

Hollywoodfilmer som kunde ha blivit Made in Sweden

En Hollywoodfilm kostar några gånger (miljoner $) mer att producera än en svensk film, det vet vi alla. Men finns det ”blockbusters” som tagit världen med storm som skulle kunna ha blivit producerade här i Sverige och av samma kaliber? Är det en fråga om pengar eller är det någonting annat och hur går man till väga för att skapa sådan uppmärksamhet kring en mindre film?

 

Vad kan vi lära oss av filmer som Sjätte Sinnet, American Beauty, Juno, Good Will Hunting, Ensam Hemma, Memento, Reservoir Dogs, Source Code, Buried, Spring Lola, Phonebooth, Devil, Saw, The Blair Witch Project, Paranormal Activity, REC, Ten Angry Men m.fl?

Anthony Robbins är en erkänd expert inom förändringspsykologi och ett av hans citat lyder:

“Most people think resources or the lack thereof hold them back. In fact it is not lack of resources but rather lack of resourcefulness that truly prevents people from achieving their dreams.”

Alltså, det är inte resurser som är svaret, utan uppfinningsrikedom. Listan på filmer här ovan har en sak gemensamt, de har satts ihop från grunden med uppfinningsrikedom. Inte pengar. Även om en film oavsett tillvägagångssätt är relativt dyr att producera så är det här inte en stor budget som ligger till grunden. Man har skrivit manus på samma sätt som bra manus alltid skrivs – fyllda med spänning, humor, bra teman, intressanta karaktärer och storys, samt med vikt på struktur, utformning och autenticitet, men man har bakat in allt det här i en passande, relevant och billig arena. Antingen i form av ex: allt utspelas i en kista eller ett rum, eller få skådespelare som mest bara pratar framför kameran men på ett sådant sätt att det går att marknadsföra filmen lika stort som de största och dyraste actionfilmerna. I vissa fall behövs ingen överdriven marknadsföring – filmen får ett eget liv på internet eller bara genom surr mellan folk. Man har även gjort filmer som egentligen bara är en kortfilm som upprepas ett antal gånger och där man bytt ut detaljerna. Andra filmer utspelar sig baklänges.

En film föds när en ensam författare kommer på en liten idé och sedan lever den vidare genom individuella hjärnceller som hamnar på papper som sprids till olika människor som sedan snickrar ihop en produktion som klipps ihop och ljudläggs och sätts ihop till ett paket och marknadsförs och sprids vidare och spelas upp och slutligen når en mottagare och ockuperar en del av dennes hjärnceller. Men det tar inte slut där. Mottagaren kan välja att vidarerekommendera filmen till sina nära och kära, blogga om den osv. eller glömma av den.  Detta är ett väldigt simplifierat sätt att se på processen men min poäng är: varför skriva ett manus till världens bästa film som aldrig kommer att kunna bli av (pga. resursbrist) när man kan skriva en billigare och smartare berättelse, som presenteras på ett nytt sätt som lockar och skapar surr. Lättare sagt än gjort, absolut, men det finns oändliga exempel på filmer som lyckats med just det här. Ett bra och billigt manus har lättare att bli producerat än ett dyrt och en touch av uppfinningsrikedom ger manuset/filmen den uppmärksamhet som behövs för att en liten film skall nå många.

Hemlig storyingrediens som går hem i Sverige

Vad har Solsidan, Änglagård, Smala Sussie, Masjävlar, Jägarna, Cops, Fucking Åmål och Tomten är far till alla barnen gemensamt, förutom att de är givna svenska publiksuccéer?

På det ytliga planet så är historierna väldigt annorlunda från varandra. Handlingen, karaktärer, genre, ton och form ser olika ut, men på ett undermedvetet plan följer de samma concept: någon drar tillbaka till hålan de växte upp i och får tampas med ovanorna där världen och populationen verkar ha stått still i tiden. Det är en metaforisk kamp om det gamla mot det nya och oavsett hur det slutar så har berättelsen försökt bevisa att antingen det ena eller det andra sättet är bättre. Ännu djupare än så ligger ännu en sanning: att ingen av dem för sig själv är bra, utan att båda behövs för att binda samman en funktionell helhet, dvs. det bästa sättet att tänka/leva.

Jokern sa det bäst:
”Detta är vad som händer när en ostoppbar kraft möter ett orubbligt föremål.”

Den ostoppbara kraften är storstadens representant som kräver utveckling och kämpar med att passa in och följa regler till varje pris. Vänster hjärnhalva.

Det orubbliga föremålet är det lilla samhällets representant som kämpar för att behålla traditioner och sin identitet till varje pris. Höger hjärnhalva.

Även om det finns en självklar god protagonist och en ond antagonist så är inte någon av dem egentligen god eller ond. Båda är olika ändor på samma rep och det är först när dragkampen slutar och ändorna istället knyts ihop som berättelsen/metaforen lyckas.

Det är ett gammalt trick som historieberättare använt sig av sedan man först började berätta historier: att ta två eller flera helt olika personer och stänga in dem i samma rum. Voila! Dramatik! Har alltid fungerat och kommer alltid att fungera, men beroende på publikens kultur/bakgrund/identitet så är dem/vi mer immuna eller mottagliga för olika slags berättelser. De exempel på filmer/serier som jag listade ovan har jag valt ut just för att dem väldigt starkt symboliserar vad vi i Sverige reagerar starkt och är mycket mottagliga för. Nämligen ”det gamla vs. det nya”.

Att ha detta tänk i bakhuvudet är alltså inte något magiskt recept för att lyckas med sin berättelse utan mer en av många iakttagelser jag personligen lagt märke till när det kommer till de undermedvetna aspekterna av hur man skapar en framgångsrik berättelse. Jag tror att majoriteten av de filmer som inte lyckas nå ut saknar många av dessa djupare nivåer som de mer sofistikerade berättelserna har.

På ytan ligger soundtracket, skådespelarna, specialeffekterna, kameraspråket, handlingen, coola scener och vass dialog m.m. men där under ligger själva berättelsens kärna, som även den har många lager och nivåer som är svåra att identifiera. Utgår man från dessa och bygger sin berättelse kring dem och utåt så märks det inte, det bara blir bra. Men försummar man dem så märks det garanterat – negativt, oavsett hur mycket man än försöker sminka över i efterhand.