I de olika filmskolor jag studerat så har det märkts tydligt vad folk tycker om och inte. Det finns alltid någon som avgudar en film som någon annan hatar. Personligen har jag olika kriterier för vad en bra film skall vara, men det ändras beroende på genre, produktionsland och annat. T ex: en svensk film är jag medveten om att den inte har lika stor budget som en amerikansk motsvarighet så redan där sänker jag ribban lite. I en tecknad film kan man acceptera vissa ologiska handlingar, som när en karaktär mitt under fara istället för att sätta sig i ett hörn och lipa börjar sjunga istället. I actionfilmer så är det i stort sett accepterat att om två cyklar krockar så sprängs dem. Det finns en genre som jag har lite svårt för nämligen intern drama – filmer som jag brukar beskriva: den handlar om ingenting. Ofta är dessa filmer baserade på böcker vars huvudperson letar efter sig själv. På det yttre planet så händer det inte mycket och det är de små nyanserna av iakttagelse och förändring hos karaktären som är det viktiga. Jag har tidigare haft väldigt svårt för svart/vit film och speciellt filmer med extremt långsamt berättande.
Åter till min frågeställning: Varför tycker jag i synnerhet och vi i allmänhet som vi gör? När startar dessa preferenser och hur skapas de?
Annie Murphy Paul har studerat bebisar medan de fortfarande legat i mammans mage.
Hon förklarar att man börjar lära sig saker långt före födseln och när man väl föds så har vi redan viss kunskap och preferenser – ens personlighet har redan börjat utvecklas (utöver genarvet).
Vi vet ju också hur reklam fungerar. Neuro association – man tar någonting som vi redan gillar och så skapar man en länk mellan objektet och en produkt. Voila! Med tillräckligt mycket repetition så har man skapat en association mellan något känt och något tidigare okänt. Nu finns en fysiskt närliggande länk mellan våra hjärnceller som kommer att påminna oss om produkten bara vi tänker på det första objektet.
(Jag vet, vi är alla smarta och vi faller inte för reklam.) Men, hur kommer det sig då att du tycker om sådant du tycker om? När och hur och vem introducerade det för dig? Var det någon du redan gillade eller ogillade? Var det under en period som du var glad och mottaglig eller arg och med taggarna utåt? Reklam sker inte bara på tv (eller spotify). Det sker hela tiden. Kläderna du har på dig är reklam – någonting som du projicerar utåt, någonting som mycket eller lite kommer att associeras med dig. Dina idéer och tankar, attityder och värderingar kommer från någonstans. Och du gör reklam för dem varje gång du yttrar dig (eller inte). De som redan tycker om dig tenderar att hålla med dig och tycka mer som dig än de som inte tycker om eller ens känner dig.
Mitt argument är detta: du vet vem du är och vad du tycker om, hur du fungerar och vad du gör. Detta har du bestämt helt själv. Eller? För om inte, är det inte dags att sätta sig ner och kanske renovera lite i hjärnkontoret. Kanske radera preferenser och tankar som lät lockande och fungerade under en tidigare period i ditt liv, men som just nu inte alls gynnar dig.
Jag tror att vi redan innan födseln kommer smått programmerade med en gilla/ogilla-lista och resten av ens liv så sitter hjärnan och länkar ihop smaker, saker, idéer och ting omedvetet. Det är först när man blir medveten om sin egen makt över sig själv som man kan gå in och länka ihop saker medvetet.Ett simplifierat exempel: i gymnasiet fanns det några killar och tjejer som var mer populära än andra och några som var riktigt impopulära (samt vissa som man inte ens visste existerade.) Jag ville vara en av de populära och lärde mig då omedvetet att härma dem. Det var inget medvetet val. Långsamt började jag klä mig lite mer som dem, prata lite mer som dem och lyssna på musiken som dem lyssnade på mm. Inget fel med detta. Man blir som man umgås. Men idag, lite över tio år senare lever vissa av dessa egenskaper kvar och till viss del bromsar dem mig från att utvecklas i den riktning jag själv valt. Då är frågan: är detta en del av min personlighet och förlorar jag någonting på att radera det eller är det en mindre aspekt av min gamla personlighet som jag inte behöver idag?
Det tål att tänkas på och med kunskap om hur ens intressen skapas (långt före man själv blir medveten om dem) tycker jag att det är guld värt att veta att man kan programmera om sig själv för att bli en person som gynnar sig själv och de omkring en bättre.
Har du någonting som dina kompisar eller kollegor, din familj eller den lilla rösten i ditt egna huvud säger till dig att någonting du gör är fel så är det troligen någonting som missgynnar dig i längden? Någonting som du snappade upp för länge sedan och såg som någonting positivt men som idag är negativt. Bli medveten om detta och bränn bron/länken.
 |
| "Pappa sa att jag var en förlorare..." - Rocky Balboa |
För örigt så är det detta man menar med CHARACTER FLAW/KARAKTÄRSBRIST när man pratar manus/film och är ett av elementen som gör karaktärer levande, tredimensionella och som ger publiken tillfredsställelse i slutet av filmen när karaktären lär sig att ge upp den. Ofta kan det vara det man mest identifierar sig med, det man gjort sig "känd" på.Så, svart/vit film, här kommer jag!
