Hemlig storyingrediens som går hem i Sverige

Vad har Solsidan, Änglagård, Smala Sussie, Masjävlar, Jägarna, Cops, Fucking Åmål och Tomten är far till alla barnen gemensamt, förutom att de är givna svenska publiksuccéer?

På det ytliga planet så är historierna väldigt annorlunda från varandra. Handlingen, karaktärer, genre, ton och form ser olika ut, men på ett undermedvetet plan följer de samma concept: någon drar tillbaka till hålan de växte upp i och får tampas med ovanorna där världen och populationen verkar ha stått still i tiden. Det är en metaforisk kamp om det gamla mot det nya och oavsett hur det slutar så har berättelsen försökt bevisa att antingen det ena eller det andra sättet är bättre. Ännu djupare än så ligger ännu en sanning: att ingen av dem för sig själv är bra, utan att båda behövs för att binda samman en funktionell helhet, dvs. det bästa sättet att tänka/leva.

Jokern sa det bäst:
”Detta är vad som händer när en ostoppbar kraft möter ett orubbligt föremål.”

Den ostoppbara kraften är storstadens representant som kräver utveckling och kämpar med att passa in och följa regler till varje pris. Vänster hjärnhalva.

Det orubbliga föremålet är det lilla samhällets representant som kämpar för att behålla traditioner och sin identitet till varje pris. Höger hjärnhalva.

Även om det finns en självklar god protagonist och en ond antagonist så är inte någon av dem egentligen god eller ond. Båda är olika ändor på samma rep och det är först när dragkampen slutar och ändorna istället knyts ihop som berättelsen/metaforen lyckas.

Det är ett gammalt trick som historieberättare använt sig av sedan man först började berätta historier: att ta två eller flera helt olika personer och stänga in dem i samma rum. Voila! Dramatik! Har alltid fungerat och kommer alltid att fungera, men beroende på publikens kultur/bakgrund/identitet så är dem/vi mer immuna eller mottagliga för olika slags berättelser. De exempel på filmer/serier som jag listade ovan har jag valt ut just för att dem väldigt starkt symboliserar vad vi i Sverige reagerar starkt och är mycket mottagliga för. Nämligen ”det gamla vs. det nya”.

Att ha detta tänk i bakhuvudet är alltså inte något magiskt recept för att lyckas med sin berättelse utan mer en av många iakttagelser jag personligen lagt märke till när det kommer till de undermedvetna aspekterna av hur man skapar en framgångsrik berättelse. Jag tror att majoriteten av de filmer som inte lyckas nå ut saknar många av dessa djupare nivåer som de mer sofistikerade berättelserna har.

På ytan ligger soundtracket, skådespelarna, specialeffekterna, kameraspråket, handlingen, coola scener och vass dialog m.m. men där under ligger själva berättelsens kärna, som även den har många lager och nivåer som är svåra att identifiera. Utgår man från dessa och bygger sin berättelse kring dem och utåt så märks det inte, det bara blir bra. Men försummar man dem så märks det garanterat – negativt, oavsett hur mycket man än försöker sminka över i efterhand.