Nattligt filosoferande

Efter några inlägg insåg jag att jag inte riktigt presenterat mig. Istället för ett tråkigt cv så följer här några rader om sådant jag brukar gå runt och tänka på.

Folk identifierar sig väldigt ofta med sitt utseende, sina ägodelar och sin historia, vilket gör att de glömmer av sin essens, personen dem är innuti, på riktigt och även strävar efter att bli. Det tycker jag är mycket viktigare än ytan folk jobbar så hårt på för att andra skall se.

Om man tänker efter så spelar folk olika roller hela tiden (vilket är helt okej), men det som inte är okej är att spela en roll som man inte är, utan låtsas vara. Jag t ex är son, bror, kollega, vän, konsult, frilansare, anställd, artist, kusin, student m.m. och jag hoppar in i de olika rollerna beroende på situation. Jag är fortfarande mig själv hela tiden, men kalibrerar mitt sätt för att det skall passa och bli optimalt för båda parter. Hemma t ex prioriterar jag familjens välgång och gemenskap framför tävling, medan jag i sportsyfte prioriterar säkerhet och att ha kul (och vinna).

Visst lever alla under olika principer men hur många lever efter fasta principer? Om min favoritfärg är rosa, varför skall jag säga att det är svart om någon frågar mig? Varför vända kappan efter vinden? Förr eller senare släpper man ändå in (eller blockar) personen i sitt liv och då blottas ens sanna jag ändå. Eller så kan man starta med lögner och sedan leva med att dölja lögnerna med mer lögner.

Alla har mist någon och alla har varit kära (åtminstone tyckt om någon) och fått sitt hjärta krossat, alla har blött någon gång och alla har blivit illa behandlade någon eller flera gånger i sitt liv. Alla har en historia. Men den är inte så unik som du kanske tror. Vi är alla rädda för och strävar efter samma saker. Vi har olika vägar för att nå dessa saker och även olika betäckningar/namn. Men i grund och botten vill vi alla bli accepterade, älskade, ha kul, bli erkända och känna oss trygga/säkra. Vi vill även ha adrenalinkickar och bli överraskade. Vi ogillar orättvisa och vill hjälpa till. Men här är kruxet: vad vi vill och vad vi kan spelar nästan ingen roll alls. Det är vad vi gör som i slutändan betyder någonting. Till och med om man misslyckas med någonting så har man ju i-alla-fall lärt sig ett sätt att inte göra det på och på så sätt ökat chanserna för att lyckas. Det är den som ger upp som verkligen förlorar. Alla bra filmer och böcker, personerna vi ser upp till och meningarna som våra föräldrar upprepat år efter år är de samma:

"Tro på dig själv / var dig själv / ge aldrig upp", osv...

Men varför arbetar folk så hårt på att bygga upp en mur och bara ge sken av vilka de är?

För att vi inte vill bli sårade! Men tänk efter... Vad gör dig till den du är idag? Om du lyckats med någonting oerhört bra i livet trots motgångar... så har du fel. Du lyckades PÅ GRUND AV motgångarna. Det är så naturen, livet, människan och universum fungerar. Det som inte dödar dig, härdar dig. Så varför så rädd att bli sårad? Eller utnyttjad? Enligt min mening så har principfasta människor egentligen ingenting att vara rädd för. Eller är man såpass lättlurad att någon annan kan få en att gå emot sig själv? Been there, done that. Och... jag lärde mig. Så nu vet man bättre, man är härdad. Men det betyder inte att man aldrig mer skall våga släppa in folk i sitt liv, eller behöva vänta på rätt tillfälle, för tillällen kommer inte av sig själv (för det mesta). De skapas. Av dig!

Googla chakra | chi | third eye |

Här kommer något som många ogillar, men... vi har inte kontroll över någonting. Så varför vänta på att ha kontroll över en situation när man egentligen aldrig kan ha det. Du kan inte kontrollera andra människor, vädret, ekonomin eller vad folk tycker om dig osv. Du kan endast kontrollera en sak. Dina känslor! och tråkigt nog så fungerar majoriteten tvärtom. Deras känslor kontrollerar dem. Det är därför folk för det mesta röker, dricker alkohol, har sex, slåss, skriker, gråter, skrattar osv. Men tänkt om det vore tvärtom, att du kontrollerar dina känslor, så även om en bil kör förbi dig när det spöregnat och du blir helt blöt så skrattar du åt det. Varför tror du dig ha rätt att vara sur resten av dagen och skälla på allt och alla? Det har du inte. Tänk om du kunde skratta åt hela grejen istället. Eller om en vän missbrukat ditt förtroende. Varför planera hämnd och sänka sig till den nivån. Varför inte bara dra sig undan eller konfrontera personen, förlåta, lära personen och ge en ny chans eller bara kanske fråga en ny fråga och försöka förstå bättre? Hur ofta hoppar du ur dina egna skor?

Våra känslor är luriga och egentligen bara elektromagnetiska impluser och kemiska reaktioner i hjärnan och kroppen. Så, varför inte må bra jämt? Varför inte vara glad även när det går skit? Tänk dig ett liv utan impulsköp som du senare ångrar, ord du ångrar du sagt m.m.

Jag försöker leva efter dessa principer och jag dras till likasinnade. Jag tycker om att tänka och kan ha timlånga roliga och tråkiga diskussioner kring vilket ämne som helst. Barnasinnet är kvar hos mig och även hos dig, vi kan alla vara lika roliga, smarta, sexiga och passionerade som vi vill. Det gäller bara att släppa på spärrarna och släppa fram sitt riktiga jag. Ingen vill må dåligt och ingen vill egentligen få någon annan att må dåligt heller.

Några visdomsord som jag själv försöker påminna mig om dygnet runt...
Livet är för kort för att lalla runt. Gör bara saker som betyder något. Och våga aldrig ändra på dig - utvecklas! Alla du stöter på i livet är dina lärare.